Mediabild farligare än naken hud
I Dagens Nyheter idag skriver Moa Matthis om medias bild av flickor (artikeln finns tyvärr inte på nätet). Hon berättar om den hög böcker om ”att vara flicka” som hon plöjt igenom och konstaterar att det största problemet inte alls är att unga flickor är osäkra, har problem med sin självbild eller annat.
Hon beskriver boken ”Hundra procent tjejer” av Annica Carlsson Bergdahl och fascineras av den starka bilden av de unga flickor som intervjuas i den: ”De är bra mycket kaxigare än jag hade vågat drömma om att vara i tonåren. Om det är dessa ungdomar som ska forma vår framtid kan jag åldras med ro!”. Hon fortsätter konstatera att problemet inte är flickorna utan bilden av flickan som offer som ”ligger som en rökridå framför en betydligt bistrare verklighet som knappast kan avhjälpas med ”stödindustrins” rosa bussar eller självhjälpsmanualer”. Hon skriver:
”Vad dessa flickor behöver är inte terapeutiska samtal, ”en egen dag” eller böcker som instruerar dem i hur de ska navigera genom sina tonår med självkänslan i behåll. Jag har i stället en känsla av att pojkarna – och männen – vore mer betjänta av att tvingas vända ut och in på sina själar och kroppar i offentlighetens ljus.”
Det största problemet är medias bild av unga flickor som offer och – påpekar Matthis – att det samhälle som väntar efter skola och uppväxt är så orättvist: lägre lön, sämre karriärmöjligheter och så vidare. Flickorna behöver helt enkelt ”gammal hederlig rättvisepolitik som ser till klass lika mycket som kön – eller etnicitet för den delen”.
Det är en intressant artikel Moa Matthis skrivit även om det är väldigt sorgligt att vi gång på gång måste påminna oss själva – och andra – om att bilden av flickor, tjejer eller kvinnor är så skev. Och det gäller ju hela skalan: Från reklamtavlor till tidningar. Från litteraturen till filmens väna hjältinnor.
På ett trivsamt julbord i fredags kom vi att prata om reklamen och det var Eva-Lena Jansson, sossekamrat från Örebro, som tog upp MQs nya reklam med Peter Forsberg som ett exempel. Hon påpekade det intressanta med att det på annonstavlorna bara är ”Foppa” som har sitt namn utsatt. Och självklart är det hockeymiljonären som står i centrum, självsäkert blickande mot oss konsumenter. Mot honom slingrar sig en fotomodell (rätt känd tror jag, men namnet står ju inte på annonsen…). Bilden är tydlig i sitt budskap: mannen står i centrum, kvinnans roll är att behaga och att anpassa sig eller passa upp.
Jag kan tycka att MQs senaste annonskampanj är ett större hot mot jämställdheten än exempelvis Dressmans senaste kalsongkampanj (den med den nästan nakna mannen och kvinnan som slingrade sig kring honom). Dressman-reklamen blev ifrågasatt (och fick rekordmånga anmälningar) och det blir alltid reklam som visar bar hud. Och just därför är det inte den som skapar problem i samhället – den nakna huden garanterar att bilderna inte bara ”smyger sig på” utan att vi blir medvetna om det (sedan kan man ju diskutera sexualiseringen av det offentliga rummet – men det är inte automatiskt ett könsmaktsproblem). Därför är Veckorevyn, Kalle Anka (där de manliga karaktärerna oftast får mest yta i seriestripparna), reklambudskapen eller de snyftande romantiska filmerna större problem än Dressman, H&Ms underklädsreklam eller omslagen på tidningen Café. Tycker jag.
Hon beskriver boken ”Hundra procent tjejer” av Annica Carlsson Bergdahl och fascineras av den starka bilden av de unga flickor som intervjuas i den: ”De är bra mycket kaxigare än jag hade vågat drömma om att vara i tonåren. Om det är dessa ungdomar som ska forma vår framtid kan jag åldras med ro!”. Hon fortsätter konstatera att problemet inte är flickorna utan bilden av flickan som offer som ”ligger som en rökridå framför en betydligt bistrare verklighet som knappast kan avhjälpas med ”stödindustrins” rosa bussar eller självhjälpsmanualer”. Hon skriver:
”Vad dessa flickor behöver är inte terapeutiska samtal, ”en egen dag” eller böcker som instruerar dem i hur de ska navigera genom sina tonår med självkänslan i behåll. Jag har i stället en känsla av att pojkarna – och männen – vore mer betjänta av att tvingas vända ut och in på sina själar och kroppar i offentlighetens ljus.”
Det största problemet är medias bild av unga flickor som offer och – påpekar Matthis – att det samhälle som väntar efter skola och uppväxt är så orättvist: lägre lön, sämre karriärmöjligheter och så vidare. Flickorna behöver helt enkelt ”gammal hederlig rättvisepolitik som ser till klass lika mycket som kön – eller etnicitet för den delen”.
Det är en intressant artikel Moa Matthis skrivit även om det är väldigt sorgligt att vi gång på gång måste påminna oss själva – och andra – om att bilden av flickor, tjejer eller kvinnor är så skev. Och det gäller ju hela skalan: Från reklamtavlor till tidningar. Från litteraturen till filmens väna hjältinnor.
På ett trivsamt julbord i fredags kom vi att prata om reklamen och det var Eva-Lena Jansson, sossekamrat från Örebro, som tog upp MQs nya reklam med Peter Forsberg som ett exempel. Hon påpekade det intressanta med att det på annonstavlorna bara är ”Foppa” som har sitt namn utsatt. Och självklart är det hockeymiljonären som står i centrum, självsäkert blickande mot oss konsumenter. Mot honom slingrar sig en fotomodell (rätt känd tror jag, men namnet står ju inte på annonsen…). Bilden är tydlig i sitt budskap: mannen står i centrum, kvinnans roll är att behaga och att anpassa sig eller passa upp.
Jag kan tycka att MQs senaste annonskampanj är ett större hot mot jämställdheten än exempelvis Dressmans senaste kalsongkampanj (den med den nästan nakna mannen och kvinnan som slingrade sig kring honom). Dressman-reklamen blev ifrågasatt (och fick rekordmånga anmälningar) och det blir alltid reklam som visar bar hud. Och just därför är det inte den som skapar problem i samhället – den nakna huden garanterar att bilderna inte bara ”smyger sig på” utan att vi blir medvetna om det (sedan kan man ju diskutera sexualiseringen av det offentliga rummet – men det är inte automatiskt ett könsmaktsproblem). Därför är Veckorevyn, Kalle Anka (där de manliga karaktärerna oftast får mest yta i seriestripparna), reklambudskapen eller de snyftande romantiska filmerna större problem än Dressman, H&Ms underklädsreklam eller omslagen på tidningen Café. Tycker jag.

0 Comments:
Post a Comment
<< Home