SSU-skandalen: den som är utan skuld...

Så långt har alltså skitsnackandet inom SSU gått att somliga är beredda att offra både parti, ungdomsförbund och annat för att skada personer man inte gillar. Och eftersom fiendens fiende är ens vän så är massor av nu aktiva i SSU beredda att sälla sig till kritikerna på utsidan (?) och kasta sten. (Vad huvudpersonen, Ardalan Shekarabi, själv skriver kan du läsa här.)

För ingen ska ju inbilla sig att det som nu "avslöjas" inte har med politik att göra. Och ingen bör vara förvånad över att källorna finns i Uppsala, där finns en hel del personer med en udda politisk agenda och som är rejält bittra över att de inte fått större genomslag för sina politiska idéer. Men borde inte media skriva om detta? Borde inte media berätta om de politiska åsikter som ligger bakom?

Jo, klart att de borde. Men man biter ju inte den hand som föder en. Och här har man hittat någon som matar media med kontoutdrag och annat. Tror ni att journalisterna råkade hitta kontoutdragen när de letade i kommunens diarie? Nej, det är klart att journalisterna inser att de är del av en politisk kampanj - mot socialdemokratin i stort men mot de så kallade förnyarna inom SSU specifikt. Och de låter sig glatt utnyttjas. Och de politiska kritikerna inom (s) och inom SSU hänger raskt på.

Är ingen vän av vare sig religion eller kristendom men några citat har letat sig in även i min motvilliga hjärna. Just nu känns "låt den som är utan skuld kasta första stenen" rätt lämpligt. För visst finns det väl fler liknande händelser i historia och närtid? Men det är ju inte poängen - poängen är att vi måste vara lite varsamma i hur vi hanterar den organisation vi har till låns. Och det gäller alltså i synnerhet de som "avslöjar", är "besvikna" och "kritiska".

Men en slutsats som man skulle kunna dra av detta och liknande eländesaffärer är: gör ingenting som du inte är beredd att berätta om efteråt. Så helgar inte ändamålet medlen? Jo, ibland. Problemet är bara att avgöra när så är fallet...